Hej, hur mår du? - Tack bara bra!

Var hälsad men inte välkommen, som en trogen hund har du följt mig genom åren, varje höst knackar du på och tränger dig in i mitt bröst. Andningen blir ytlig och tung på samma gång, allt jag vill är att gråta och begrava mig under mitt täcke. Du får mig att känna ångest och utanförskap, Med dig i min kropp blir jag ynklig och ful, och är bara till besvär.

Jag vet att jag har allt jag kan tänka mig, pengar, vänner och familj och att det kunde ha varit mycket värre, jag vet också att mitt tillstånd kommer att gå över, det gör det varje år men just nu känns det inte så, nu känner jag av början och vet att det kommer en djupare svacka. I år ska jag försöka allt jag kan för att bekämpa dig, sätta på mig min oranga peruk och den röda clownäsan, för visst är det så mina vänner att depression är inget att tala om?

Ni som står mig nära vet att jag drabbas av detta i början på varje höst, så det är ingen nyhet för er när jag inte svarar i telefonen eller bara vill vara ensam, jag är så tacksam för ert stöd och Er förståelse för mitt knäppa beteende.

Jag vill inte kalla mig psykiskt sjuk då jag har en lättare form av ångest och depression som oftast försvinner efter ett tag, och med ett ordentligt skyddsnät runt omkring mig, vill jag mer belysa psykisk ohälsa i dagens mer hårdnande samhälle där sjuka och svaga blir allt mer utelämnade än att beklaga mig själv. Ohälsa kan drabba vem som helst när som helst i livet olika skeden. Var lyhörda mot varandra, vi är alla lika olika.