Back in the day´s

För någon vecka sedan kom det ett brev. Inget konstigt med det, jag får brev varje dag...räkningar alltså...jag vill inte verka märkvärdig så tro inget annat.

Avsändare : Klassfest.com....

Det var som om hela världen stannade upp för ett kort ögonblick, pulsen ökade och jag fick en obehagskänsla samtidigt som det pirrade till i magen. Skräckblandad förtjusning skulle man kunna kalla det.

Det var alltså 20 år sedan jag slutade 9:an. Det är märkligt, för på dom 20 åren har jag fortfarande inte förstått vem jag var eller vad det var som pågick under min skolgång. Skolan för mig var ett enda stort svart hål, jag hatade verkligen skolan.

Som liten kommer jag i håg att jag var väldigt ängslig, jag ville inte på några omständigheter gå till skolan, min fröken i lågstadiet var väldigt snäll och jag tyckte väldigt mycket om henne. Men jag hängde inte riktigt med de övriga barnen. Hade svårt att koncentrera mig, satt mest tyst och sa ingenting.

Till slut uppmärksammades detta och jag blev skickad till Hjälpkliniken...bara namnet får mig att rysa. När det var dags för matte och svenska ropade fröken ut att Andreas ska gå till hjälpkliniken, på skakiga ben och blicken ner i golvet gick jag ut. Kliniken låg till en början i en skrubb där vi satt några stycken och fick den hjälp vi behövde. Jag säger inget om det, det var jättebra att jag fick stöd, det är jag tacksam för i dag. Och som grädde på moset skickades jag även till en talpedagog...det mina vänner var en ångestfylld väg att gå, jag minns fortfarande, genom korridoren, upp för en trappa , förbi lärarrummet, ännu en lång smal korridor .

Pedagogen var jättesnäll och även henne är jag evigt tacksam. På rasterna var jag ganska så ensam, i bland satt jag på en ställning och då kom det några som satt med mig, tjejerna så klart, vi brukade sjunga schlagers, för jag kunde ju naturligtvis alla redan på den tiden. Jag vill inte säga att jag var mobbad, bara inte en i gemenskapen.

Från att ha varit relativt osynlig hände det något när jag skulle börja 4an. Plötsligt blev jag tillfrågad om jag ville börja en buggkurs med dom coola i klassen...jag tvekade till en början men hängde på " Dans med fart bugg så klart" " Kom loss, bugga med oss " vet inte varför dom frågade... kanske för att jag var söt? För det var jag på den tiden.

Helt plötsligt går jag på alla discon som anordnas, jag vinner danstävlingar och har många tjejer på gång, men det fanns bara en på den tiden, vi vann med många sköna moves J och jag.

På sommarlovet till Högstadiet tar jag min första Cigg, en John Silver utan filter.

Nu ska vi börja på en ny skola...det var läskigt, högstadieskolan hade ett rykte om sig att vara tuff och hård, och det var den, i alla fall för mig. Nu var jag återigen osynlig, på lektionerna satt jag och gjorde ingenting, på rasterna stod vi några stycken och tjuvrökte röd Marlboro bakom Särlakiosken. Inte heller här vill jag säga att jag blev mobbad, bara inte en i gemenskapen, jag hörde hur dom kallade mig för bög i mellanåt , det gjorde förfärligt ont, men jag lät det vara, det var dom coola killarna, alltså ingen från min klass för dom var inte särskilt tuffa vill jag påstå.

Men även nu hände det något, jag vet inte hur eller varför, jag blev tillfrågad av några från paralellklassen att hänga med på Bio en kväll...jag hade inget att förlora så jag hängde på...den kvällen förändrade allt, Några av dom är fortfarande mina bästa vänner och jag är så glad för det. Jag blev ju naturligtvis inte mer motiverad av skolarbetet för den sakens skull, tvärtom... men jag fick vänner och jag var med i matchen....

Det blev en lång historia.

Frågan är , vem kommer jag att bli om jag går på återträffen? Den blyga osynliga killen, eller den som var tuff och rökte bakom kiosken?

Vad har vi att säga varandra efter 20 år. är det bara en orgie i snokande, vem lyckades i livet och vem gjorde det inte, är det ett gotteri i vem som blev fet och lämnad eller vem blev gay och vem blev det inte.......

Jag tror att det kommer bli en kanonkväll , om inte kan man ju faktiskt tacka för sig och gå vidare, gå vidare som så många andra gånger i livet. Jag brukar aldrig nämna namn i min blogg men nu vill jag göra ett undantag. Anna , Linda Johan och Alex tack för att ni fanns och fortfarande finns hos mig, om inte lika ofta så alltid i mina tankar. Love.