Hemkomst och Bebispråk.

Hem ljuva hem. I fredags kom jag hem efter ännu en vistelse i Istanbul, den sköna känslan av att få landa på Landvetter Flygplats är obeskrivbar...nästan euforisk. Jag vet att jag har skrivit om den här känslan ett flertal gånger, men jag värdesätter allt som finns här hemma mycket mer nu för tiden, jag har det väldigt bra fast om det känns som om jag aldrig blir nöjd.

Hemma för mig är Göteborg nu mera, och finns det ett rum jag inte skulle klara mig utan så är det sovrummet... Jag skulle lätt kunna tillbringa dygnets alla timmar här inne, Jag är kär !!! Rummet är i perfekt balans, god energi som skänker mig ett lugn även om det inte ännu är riktigt färdig fixat, men min vision står fast och nu ändrar jag inte på den. Nästa projekt är köket...detta skulle ha gjorts för 2 år sedan men det har liksom inte riktigt blivit av, dels tid men också för att jag inte kan bestämma mig för form och färg, när jag tror att jag har bestämt mig hittar jag ngt annat jag vill ha, så är det med allt jag hittar eller köper, i bland blir jag så trött på mig själv! Som det ser ut nu kommer köksprojektet ta fart till våren, om jag fortfarande bloggar då kommer det säkert handla en hel del om det kan jag tänka mig.

Mitt andra hem är ju Borås. Efter snart 9 år i Göteborg säger jag fortfarande att jag ska åka hem till Borås, Hem till Mamma och Pappa. Mor och Far är skillda sedan många år så jag har inte något barndomshem kvar i den bemärkelsen. Det är alltid med blandade känslor jag kliver av bussen vid centralstationen.Jag känner en glädje över att få träffa mina nära och kära, jag känner en smärta och sorg över saker som har hänt... eller rättare sagt saker som inte hände i tid. Den dåliga känslan försvinner mer och mer, men jag minns hur jobbigt jag tyckte att det var att komma hem på besök, det räckte med att jag närmade mig Viared så kom huvudvärken och ångesten som ett brev på posten och när jag väl satt på väg till Göteborg igen försvann den.

Mycket har hänt sedan dess, i mina ögon har staden fått liv, det finns några riktigt bra trevliga restauranger och stråket längs Viskan är härligt, där finns ett ställe som heter just Viskan, vilket genidrag, ägaren har lyckats hitta jorden snyggaste killar,och satt dom på charmkurs...maten är faktiskt bra ockå. Sedan får vi inte glömma min absoluta favvoritbutik alla kategorier...JOEL, jag skulle lätt kunna ta på mig allt som säljs i butiken och ägaren har fortfarande efter alla år kvar sin passion för god service, det är inget man blir bortskämd med nu för tiden. Vi får heller inte glöma att hälsa på Mr. Pinoccio...jag tycker att han är cool.....

En mindre smickrande sak är väl att det fortfarande är lite bonnigt fast i ett fräckt fodral, det liksom genomsyrar den yngre generationen, alla vill vara balla... men över vadå? jag var på en Gospelkonsert i går...Likt filmen Änglagård skvallrades det i bänkraderna, giraffhalsar som vajjade, och viskningar lika diskreta som en elefant i en porslinsfabrik kunde höras. Det blir en väldigt konstig känsla kan jag tycka. Men så har det alltid varit, det är svårt att komma Boråsare in på livet, mig inkluderat....ja förutom att jag vänder ut och in på mig själv i den här bloggen då hahaha, men det är ett steg i min utveckling till att bli en mer öppenhjärtlig medmänniska.

---

Nu sitter vi på Buss 100 från Göteborg till Borås. Bakom mig sitter det en tjej i 27 års åldern, hon har varit ute och partajjat i Göteborg med sina klasspolare, och det framkommer att hon blev så full att hon inte kom hem till sin pojkvän...inledningsvis snackar hon med en polare i telefonen, då låter hon normal, eller ja bakisångestnormal om det finns ett sådant tillstånd.
Men nu blir det intresant, nervöst knappar hon in nummret till killen...man riktigt hör hur hon sväljer och hoppas att han kanske inte ska svara...men det gör han...-YES!!! tänker jag. -"Heeeeeej, det är jag, tycker du om mig"? Rösten har förvrängts från vuxen till barnsligt pipig, alla R blir helt plötsligt J, ord som snutten och lilla gubben förekommer.... framför mig sitter det ett par, det riktigt lyser att dom är studenter...han är från Norrland och hon är i från Skåne, ena riktiga plugghästar, kan hända att jag är lite avundsjuk efter som jag själv inte har ett endaste högskolepoäng, men jag hade ju för fan pennmuff i skolan...men även om jag hade 1000 p skulle jag ALDIG prata Bebispråk eller om än värre bli blundviktig...ni vet väl vad blundviktig är va? För er som aldrig hört det förut är det när man tycker att man själv är så viktig att man måste blunda när man säger något, för att verkligen understryka hur viktig man är. Så bakom mig pratas det bebispråk, framför mig blundas och daddas det!!! Men vad är det som gör att vuxna människor pratar Daddaspråk med varandra? Vad vill man få ut av det? Jag vågar inte ens tänka på hur det låter om det ska till i sänghalmen...

Som sagt, det är alltid med blandade känslor man anländer till Borås, den här gången väldigt road över vad jag har fått lyssna till och som grädde på moset, helt gratis då jag slapp betala för min biljett!!!