Tick Tack...

Nu ska vi ta en svängom till Vårdcentralen!!!

Efter att ha suttit i oändligt långa telefonköer i går och pratat med mer eller mindre avtrubbade sekreterare som alla verkar heta Siw eller Berit, Ulla och Kerstin... fick jag til slut reda på vilken vårdcentral jag var "listad" på, ordet LISTAD är nog det trendigaste inom primervården just nu.

Jag fick en läkartid den 9:e men var naturligtvis inte nöjd med detta, fick då rådet att komma på "dropp in" redan idag... kölapparna släpps klockan 12:30!!!

Okej nu gäller det tänkte jag, bäst att vara där 12:30, annars är det kört. När jag väl hittat dit sitter det naturligtvis redan en hel del människor där och väntar. Stämningen är något tryckt, den ena försöker bräcka den andra genom att se så bedrövlig ut som möjligt, det hostas och det snörvlas. En del flaschar med sina frikort medans andra prasslar med sina mediciner. Till min förvåning släpps alltså nummerlapparna 12:30 men kassan har lunchstängt till 13:00???

-Jaha och nu då? Nu får man sitta där i 30 minuter innan luckan öppnar. Jag är alltså inte sjuk utan skall göra ett EKG till min flygläkarundersökning, Dagen till ära har jag både duschat och kammat mig, tagit deo och bytt ut mina mysbyxor mot jeans, jag känner mig ganska snygg faktiskt...detta sticker i ögonen på de andra, om blickar kunde döda! Jag vet vad dom tänker...-Jävla simmulant, varför sitter han där och ska ta upp plats....tänk om han kommer in före mig!!! Jag vet att dom tänker så för jag har tänkt lika dant de få gånger jag har varit på sjukhus.

Okej nu är klockan 13:05 och luckan öppnar...fort som fan rusar en man född på 40-talet naturligtvis upp och fram till luckan...benen var det inte fel på i alla fall -Jag har ingen nummer lapp, Jag ska bara..... - Men vänta lite nu här... -"Jag ska BARA" vad ska han "bara" göra som vi andra inte ska göra? Vad är det som gör att han inte behöver kölapp? Oron sprider sig bland de andra simulanterna och frikortslirarna, två tre stycken reser sig genast upp och markerar tydligt att det sedan är deras tur.

Nu var det min tur... Damen i luckan frågar naturligtvis om jag är listad...och det var jag ju, då åkte smilbanden upp en aning, när hon ser min remiss kommer klassikern -Jaha så du flyger...gud så trevligt.. bla bla bla, nu är ju jag där för att berätta om mina krämpor, inte om mitt jobb, men som den charmanta man jag i bland kan vara spelar jag spelet, för tro mig man vill inte hamna i onåd hos sekreteraren. Då har jag alltså tagit nummerlapp, väntat, anmält mig och betalat...så det naturliga blir ju då att flytta mig 20 meter ta en ny nummerlapp och sedan vänta.

Inget är som väntans tider...Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, Med Jesus i ryggen går allt lättare....Så f-n heller !!! Den grå plastmattan har bränt fast på mina näthinnor, den fula konsten på väggarna har gjort mig illamående...jag tänker på alla tidningar som ligger i hyllan, okej jag är bög men Allers, Hemmets Journal och Femina tillhör inte mina favvoriter, fast å andra sidan vill jag inte bläddra i dom i vilket fall som helst, tänk så många det är som har nyst rätt in i korsordet...

Hoppsan Hejsan, nu har det gått 2 timmar....jag hör ju att det tjattras och jag ser en och annan sköterska hasa förbi med myrsteg, påpälsade med fliströjjor och rosa foppatofflor...inte konstigt att dom fryser och är stela när dom går så långsamt, mitt tips är att byta ut foppatrallorna om det nu är så att man är livrädd för att få elektriska stötar, öka farten för fan, på så sätt ökar blodcirkulationen och kroppstemeraturen stiger , men hur kan det ta så lång tid när det inte finns några patienter kan man ju undra? Det får vi inte reda på eftersom jag redan från början hade lovat mig själv att inte balla ur eller få frispel. Tro det eller ej, men dom hade inte glömt bort mig...eller nästan kan man väl säga, en liten stund hade dom det, men sedan tittade sköterskan på sin lilla lista igen och ser man på - där stod mitt namn...tänka sig!!!

Undersökningen tog 5 min... måttligt road över att ha väntat i över 2 timmar och berättat om mitt jobb för andra gången fick jag lov att gå hem....just det ja, naturligtvis hade datorerna hängt sig så jag fick vänta en liten stund till!!!

Det är tur att man inte är sjuk mer än man är...Peppar Peppar!!!

Nu vill jag inte dissa hela sjukvården och såga den vid fotknölarna. Jag har själv arbetat i många år inom Akutpsykiatrin så jag vettatt vårdyrket inte är lätt. De två gånger i mitt liv jag har legat inne på sjukhus har jag fått en förstaklassig behandling. Trots överbeläggningar, nedskärningar och personalbrist har jag mött våra vardagshjältar med sina vänliga leenden och sin otroliga kompetens, det är allt tur att ni finns systrar och bröder!

I bland längtar jag tillbaka till vården. Åren på Hispan har varit de mest lärorika i mitt liv, jag saknar tokigheterna och det äkta i bland sårbara mötet med patienterna. Att få skänka hopp och lindra en trasig själ värmer gott. Men om jag någon gång återvänder lovar jag att lyfta på fötterna i korridoren och att inte smälla på den automatiskadörröppnaren!!!